Interlaken, Schweiz – tåg igenom berg och mellan sjöar

Natursköna Interlaken ligger mellan de “gröna” sjöarna Brienz och Thun, cirka två timmar söder om Bern. Bergen Jungfrau, Eiger och Mönch vakar över området med snöklädda toppar. Området kan nästan sägas vara vaggan för utveckling av turismen i alperna. Och givetvis är det den nästan onaturligt vackra naturen som redan i mitten av 1800-talet ansågs göra människan gott för både kropp och själ. Storheter som Johann Wolfgang Goethe lät sig ofta inspireras av bergen och sjöarna.

Harder Kulm, Interlakens “hemma-berg” fick de första delarna av sin bergbana redan på mitten av 1800-talet. Då hade den turismintresserade Dr Fritz Michel i många år haft en önskan om att utveckla bergen för turism, och kämpat för att hitta finansiering. Han såg att det fanns ett stort intresse av att ta sig upp på höjderna för att njuta den friska bergsluften, och framförallt, beundra den sagolika utsikten.

Lika glada var dock inte den lokala hembygdsföreningen, som ville skydda skogen. Dock fortsatte arbetet, och i etapper anlades spår och floden Aare fick bli drivkraft för elförsörjningen till banan. Man kan bara föreställa sig arbetet med att bygga dessa bergbanor, och den envetna ansträngning som måste ha krävts.

År 1890 färdigställdes Berner Oberland Bahn, och år 1912 var Jungfrau Bahn farbar. Bergbanorna och bergstågen är idag viktiga delar i infrastrukturen. I etapper går det att ta sig upp från dalen där Interlaken ligger, med tåg till Lauterbrunnen eller Grindelwald, och från dessa orter vidare med bergståg eller bergbana. Allt välorganiserat och välskyltat för en tågluff i bergen. På de gröna sjöarna går båtar som ansluter till järnvägsstationerna.

Varje berg med bergbana av klass skulle givetvis även ha sitt fina bergshotell, eftersom gästerna väntade sig samma hög klass och komfort som nere i dalen. Uppförandet av Hotel Harder Kulm blev en viktig del av projektet med bergbanan.

I början av 1900-talet fanns ingen myndighet som bevakade hur byggnader fick utformas, och arkitekterna hade stor makt. Hotel Harder Kulm fick i sitt första utförande utseendet av en exotisk världsutställningspaviljong, men det gillades inte av lokalborna. Efterhand enades man om det utseende som hotellet har idag. Dr Fritz Michel hade ambitionen att bygga ut hotellet med ytterligare bäddar, men första världskriget satte stopp för de planerna.

Åter till Göthe; för inspireras, det gör man. Vem kan motstå de majestätiska bergen med snötäckta toppar, de grönfärgade alpsjöarna och floderna som skär genom landskapet? Bergshusen byggda i trä med fönsterluckor i grönt och rött, och en aldrig sinande mängd av blommande växter och alpängar? Det är inte svårt att förstå, att läkning på 1800-talet i mångt och mycket förknippades med berg, att beundra vackra vyer, andas frisk alpluft, och dricka vattnet direkt från den gröna floden. Och det är väl i mångt och mycket där vi är även idag – när vi vill läka vår själ, vänder vi oss åter till naturen. Till det ursprungliga.