514 Ahornspitze – Stilluptal: Vandringsmeditation

Klingandet från klockor sveper över de knivskarpa bergen och blandar sig med vinden. Det är som att stå mitt i en filmkuliss på 2000 meters höjd. Dessutom svalare än nere i den åsk-tryckande luften i dalen. Alpkorna passerar långsamt igenom den osannolika kulissen av frisk bergsluft, snötäckta toppar, klorofyll-gröna dalar och gula smörblommor. Det känns nästan absurt, som att tiden står stilla.

Rakt nedanför där vi står breder Zillertal ut sig, och floden Ziller slingrar med blågrönt vatten som en ringlande orm genom dalen. Till vänster ligger den lite mindre dalen Stilluptal.

Att vandra i bergen verkar vara en österrikisk nationalsport. De flesta vandrarna är välutrustade med kängor, stavar och ryggsäckar och tar sig upp på bergen med någon av de otroligt välorganiserade bergbanorna. Från Ahornspitze tar de flesta leden som går rakt ner mot Mayrhofen, huvudorten längst in i Zillertal. Andra vandrare väljer leder som går runt uppe bland bergstopparna. Vi väljer den inte så upptrampande stigen ner mot Stilluptal.

Och det blir ett par timmars ensam vandring, bitvis tuff, genom en alldeles fantastisk egen filmkuliss. Stigen slingrar sig brant neråt genom dalen. Det är stenigt och både stavar och riktiga vandringskängor hade kommit väl till pass. Det går inte att släppa fokuset på var man sätter ner fötterna. Tankarna flödar från tacksamhet över att få uppleva detta, att få vara ensam på denna plats, i denna tid, till att känna glädjen i att för varje steg kämpa mot ett mål. Att, som korna som vilar i den lilla fäboden, ta sig tid att njuta och blicka ut över dalen. Bara att lägga ögonen på det vackra och enkla i naturen ger en sådan stillsam men stark kraft.

Det porlar från de små alpbäckarna, och vattnet är alldeles klart och iskallt och friskt. Ljuvligt både att dricka och att skvätta över sig. Ungefär halvvägs ner i dalen dyker en grönblå sjö upp långt nedanför. Ju längre ner vi kommer, ju mer öppnar dalen upp sig och sjön breder ut sig.

Väl nere i Stilluptal skakar benen och knäna värker efter flera timmars vandring i skarpt nedåtlut. På ett litet familjedrivet värdshus intill den blågröna sjön badar vi, äter Käsespetzle och dricker Zillertal-bier. Kornas klockor klickar i bakgrunden, och tar på en sekund sinnet tillbaka till vyerna, smörblommorna, det gröna gräset. Vilken dag för kroppen – men framförallt för sinnet.