Gros Islet, Saint Lucia – Där musiken aldrig tystnar

Saint Lucia har något äkta och oslipat över sig. Vardagslivet lever överallt, och i vardagslivet är alltid musiken närvarande. De små pickuperna som fungerar som lokalbussar är egna små diskotek med öppna fönster, där passagerare och chaufför stuffar med. Den som kliver på kommer genast in i den trånga men hjärtliga gemenskapen. På turkost vatten gungar båtarna i takt med reggaetonerna. Det finns alltid tid för några danssteg, oavsett vem man möter. I de gungande rytmerna återkommer ständigt den afrikanska kontinenten och rastafari-kulturen. Människorna här påminner ständigt om Afrika. De svarta ansiktena spricker oavbrutet upp i kritvita leenden och höga skratt

Under lång tid stred fransmän och engelsmän om Saint Lucia. Det franska arvet framträder ofta och tydligt i de vackra kolonialbyggnaderna av trä. Franska och inhemsk creol talas vitt och brett, även om det är engelska som är det officiella huvudspråket. Vid fortet på Pidgeon Point i norr utkämpades många av striderna. Engelsmännen vann Saint Lucia, men grannön Martinique är fortfarande fransk och tillhör EU. Engelsmännen hade makten fram tills Saint Lucia blev självständigt 1979.

Vi reser söderut i en lokalbuss fylld av musik längs kusten från Gros Islet, passerar huvudstaden Castries och passerar byar som Canaries och Anse del Rey. Det är den 1 maj och helgdag. Det firas genom familjepicknick på stranden, med stora grytor ris, bönor och kyckling som äts till ljudet av den ständigt närvarande rytmen av reaggae eller rumba. Tvätt fladdrar i den ljumma vinden utanför Canaries tvätteri, dit kvinnorna går på söndagar för att tvätta. När jag frågar varför inte var och en tvättar hemma får jag till svar att ingen vill missa skvallret. Det är på tvätteriet man får veta det senaste, helt enkelt.

Saint Lucia är en bergig ö, med regnskog och vulkanisk aktivitet likt den som finns i Rotoroa på Nya Zeeland. Det innebär vyer som tar andan ur halsen vid nästan varje krön – vyer över hav, kritvita små stränder och djungelbeklädda dalar som är så gröna att det nästan gör ont i ögonen. Varje by är en färgpalett av hus och skjul av varierande standard och material. Här är färgkombinationer på fasad och tak en stor sak, och färgaffärerna är många och stora. Det är viktigt att ha ett vackrare och mer unikt hus än grannen, och det finns heller inga regler eller detaljplaner som begränsar kreativiteten.

Det är fredagkväll vi har tagit oss tillbaka till den lilla staden Gros Islet i norr. Människor strömmar in till staden, där grillar, mat- och romstånd finns uppsatta överallt utmed den lilla paradisstranden och på byns trånga gator. Rom punch serveras generöst överallt och det doftar av grillad kyckling, roti, bönor och ris. Musiken finns överallt; i den tunga reggae-gunget från de stora högtalarna på huvudgatan, den strömmar från bandet på puben som hyllar Bob Marley och hans Saint Lucia-födde gitarrist, det dånar från varje liten hål-i-väggen-pub. Gunget sitter i benen, i kroppen på människorna här och som de dansar, liksom gungar fram var de än går. Varje dag finns det en rytm att följa, ett danssteg att ta.

Forget your sorrows and dance

Forget your troubles and dance

Forget your sickness and dance

Forget your weakness and dance, I say

Them belly full (but we hungry)

Bob Marley and The Wailers