Över Stenshamn lyser stjärnorna

Det är en envis och enträgen skärgårdsvind som letar sig in under vindjacka och dubbla fleecetröjor. Den har blåst bort varenda moln på himlen. Över havet cirklar måsarna och doften av tång kommer i varje vindpust. Det sägs att skogsfolk aldrig vänjer sig vid höstblåst från havet; det öppna.

Image-9

Och öppet hav är det verkligen i Stenshamn, långt ute i Karlskronas östra skärgård. Horisonten är oändlig och världen stilla. Så här i september lägger fortfarande den lilla skärgårdsbåten Wittus till på helgerna, men turerna blir färre ju mer veckorna går.

Hamnen ligger stilla, enbart en segelbåt och en större motorbåt har ankrat upp för natten. Pelles sjöbod är stängd för säsongen, och matdoften vi känner kommer från seglarnas grill på kajen. I hamnen finns färskvatten, tvättmaskin, dusch och en liten bastu. Och torrdass. Allt man behöver. Det finns inga affärer, restauranger eller bilar på Stenshamn. Men desto fler fiskenät, vattendunkar och cykelkärror. Därför måste allt från mat- och apoteksvaror till nya stugfönster tas med på färjan från fastlandet eller med egen båt.

Image-8

Direkt från hamnen tar den enda bygatan, eller gångvägen, på ön vid. Ett 30-tal små fina trähus i olika färger ramar in den korta sträckan. Glasverandorna fyllda med ljuslyktor och fynd från havet avlöser varann. Det är inte svårt att föreställa sig drömmen i att få tillbringa en riktig skärgårdssommar här. Men redan i september är allt stilla och de flesta husen igenbommade för vintern. Det bor enbart ett fåtal människor permanent på ön. Det går att föreställa sig förr, när bygatan var en riktig bygata, och den lilla skolbyggnaden var full med barn. När hamnen sprudlade av liv styrt av fiskebåtarnas fångster från det stora blå.

Image-11

Men till slut till stjärnhimlen. Den svarta. Den klara. Den typen av stjärnhimmel man bara kan uppleva långt från stadens gator och ilskna ljus. Och åter till den knotta blekingska blåsten och känslan av enslighet – att bara vara nära havet, himlen och stjärnorna. När vi går ut från vår lilla stuga vid midnatt är det kolmörkt. Endast i ett par enstaka stugor lyser det. Ljudet från havet hörs som en sövande vaggsång. Havet är nära, nära; och runtomkring,

Och Karlavagnen strålar från kvällshimlen ner över lilla Stenshamn.