La Gomera – När firandet av livet blir ett facit

Det annars så rofyllda och lugna La Gomera är bra på att fira både helgon och livet. Eller kanske är det allt i ett. ”Fiesta de San Roques” är en av La Gomeras största och mest välbesökta firanden. Varje år i augusti åker man hem och värnar familj och lokala traditioner. Allt från bilar till barnvagnar smyckas med palmblad och färgglada vimplar, och under en vecka avlöser musiken och festligheterna varann till långt inpå småtimmarna. Finalen är på söndagen, då invånarna redan på förmiddagen samlas under de skuggande träden på det lilla torget vid havet. Framåt eftermiddagen vandrar processionen ett par kilometer till den närmsta stranden Playa Tapahuga. Där avslutas allt med en stor gemensam paella och sangria.

Den lokala kommunen har inte sparat på krutet, bokstavligt talat. Det är lördagskväll och kanonsaluter och sprakande fyrverkerier avlöser varandra i den mörka kanarienatten. Vindarna är varma, kanske ligger de på från Afrika. Det är fullt med folk runt det lilla torget, och framåt 22-tiden börjar de första banden spela. Flera band spelar växelvis och musiken går från spansk dansbandsmusik till mer rockbandsliknande, ju mer timmarna går. Här dansar gammal som ung, dans efter dans, på torget. Takten ökar och småbarnen springer runt runt fast läggdags är sedan många timmar passerat. Men här är det normen, och det är det som är så fantastiskt med att resa. Att aldrig låta den egna världen få bli ett facit.

Glädjen går att tar på. Jag vet inte om det sitter i den härliga benföringen hos de äldre dansande herrarna med hatt, eller i de bestämda höftknickningarna hos de spanska damerna som dansar i fina klänningar och högklackat eller i shorts, mysbyxor och gympaskor. Eller om det är i skratten hos ungdomarna som hänger vid strandkanten, sipprandes på sina öl och som gungar med i de latinska rytmerna. Eller om det är i havets jämna och milda vågslag in i bukten. Förmodligen är det allt. Kvällarna är ljumma. Livsglädjen så stark, så enkel. Så långt man kan komma från en nordisk innnesittarkväll framför Netflix i mars eller november. Här pratar människor med varann. Gammal som ung. Här vågar man dansa, skratta, omfamna varann. Och livet.