La Gomera – Att gå på moln

La Gomera är en egen värld av blått hav, mäktiga berg och en grönskande regnskog mitt på ön som möter de karga klipporna vid havet. Ön känns mest besläktad med sina grannöar La Palma och El Hierro, snarare än de andra Kanarieöarna. La Gomera erbjuder stillhet och natur i en genuin och lantlig spansk miljö. De stränder som finns är mindre lavastränder eller klippor som stupar ner i den turkosblå och ofta vilda Atlanten.

Framförallt är det för att vandra man kommer till La Gomera. Ön har av förståeliga skäl inte så många bilvägar eftersom bergen är så dominerande. Men det finns desto fler vandringsleder. Vandrarna kan tyckas minst lika prioriterade som bilförarna, för överallt längs landsvägarna finns vägvisningsskyltar för olika vandringsleder.

La Gomera har en oräknelig mängd vandringsleder; långa och korta, cirkulära eller från A till B. De är uppmärkta enligt olika rutter, rutas, och är klassade efter låg, medium eller hög grad av svårighet (baja, media, alta). Eftersom ön är så kuperad är det lätt att uppleva även de leder som är klassade som lätta som tuffare än vad de kan tyckas utifrån avstånd. En vandring på ett par kilometer i mycket kuperad terräng är inte jämförbar med samma kilometerantal på planare mark.

Nationalparken Garajonay klassas sedan 1981 som världsarv av UNESCO. Det kan man lätt förstå. Garajonay är täckt av laurisilver-skog, som är en typ av regnskog, som numera inte finns kvar på så många platser i Europa. Skogsbränder tog 2012 10% av La Gomeras yta, och förstörde också laurisilva-skog. Spåren syn än idag i form av svedda trädstammar och utbrända hus. Över 5000 människor fick evakueras i tragedin.

När vi kör in i nationalparken har temperaturen sjunkit från soliga 28 grader i Playa Santiago, till 15 grader och kraftig blåst. Molnen ligger så lågt att det känns som att de sveper runt benen när vi följer leden. Skogen bildar ett tak över våra huvuden, luften är fuktig och känns syrerik, även om andetagen i stigningarna känns ansträngda av höjden. En annan led tar oss över röda jordar till den mäktiga utsikten över byn Agulo, och i fjärran siluetten av berget Teide på Teneriffa. Här är det varmt och bergen i fjärran är mjukt gröna.

Det är det som är så fantastiskt med La Gomera. Var man än vänder blicken syns ett mäktigt kargt eller skogbeklätt berg, den oändliga blå Atlanten eller hela skogar av palmer. Variationen i den natur som finns på denna lilla ön är svår att finna någonannanstans. La Gomera andas och lever med sin natur. Det naturliga och enkla är det vackra.