Öland – Kod blå i Byxelkrok

Stenarna på stranden är vita, runda, slipade av tidens hav. Lika vackra som de är för ögat, lika hårt borrar de sig in i ryggen genom mitt turkosa badlakan.

Jag är i Sandvik, en liten by mellan Borgholm och Byxelkrok.

Lyfter blicken mot den blå himlen. Inte ens en molntuss seglar förbi. Sänker blicken, och möter det ljupblå havet i Kalmarsund. Som en liten puckel sticker den lilla stenön Blå Jungfrun upp i vattenlinjen. Vattnet är klart och uppfriskande, i denna den hetaste och längsta sommar som Sverige må ha upplevt på flera hundra år. Det är en av de mest fantastiska somrar jag upplevt, men med orosmoln i horisonten.

Snurrar runt i vattnet och silar saltvatten mellan tårna. Winnerbäcks ord från gårdagskvällens fantastiska version av ”Hugger i sten” i Borgholms slottsruin dyker upp i tankarna: ” …jag dricker glögg med balkongdörren öppen inatt…..jag är så trött på alla mail och koder….” Så tydligt som i detta ögonblick har det aldrig känts.

Detta är Öland när det är som bäst. Detta är en av de blå platserna. Ett av de blå ögonblicken. Norra Öland har många sådana.

När solen sänker sig i en röd solnedgång över de sena kvällsbadarna på Byxelkroks brygga.

När de sista grova skämten från rock- och snuskaftonen letar sig ut från Byxelkroks festplats och vidare ut i den ljumma öländska sommarnatten.

När jag leder ombord min cykel på Ölandsfäärjan, och kaptenen även i år tar betalt av bilister och cyklister på kajen i Byxelkrok, för att sedan gå upp och styra ut mot Oskarshamn. Allt medan han tar emot en bokning för morgondagens tidiga tur på telefon med andra handen…

….då är jag åter i de blå ögonblicken – långt, långt från alla mail och koder.