Bay of Islands, Nya Zeeland – Bringing back the birdsong

Ju längre norrut man färdas från Auckland, ju mer kommer man in i en annan värld. Temperaturen ökar och växtligheten blir mer och mer tropisk. De fantastiska oändliga stränderna finns med hela vägen. Söderhavet känns lika nära som palmerna som vajar i vinden.

Paihia är centralort i området som kallas Bay of Islands. Härifrån utgår de färjor och båtar som glatt kryssar ut genom det blågröna vattnet mot någon av alla böljande och grönt beklädda öar. Det är inte alls svårt att förstå att just den pyttelilla färjan till den lilla orten Russel heter ”The Happy Ferry”. Överfarten till den lilla pittoreska orten tar bara en kvart.

6174662416_IMG_1392

Russel sägs en gång ha varit ”The hellhole of the Pacific”, med en blandning av sjömän, valfångare, maorier och kolonisatörer som förlustade sig med såväl sprit som prostitution. Ingenting kunde känns mer fjärran idag. De små husen är byggda i trä och i kolonialstil. Det finns två huvudgator, en utmed havet och en ovanför den.

6174662416_IMG_1406

Det sägs att både polisstationen, kyrkan och museet är Nya Zeelands äldsta. Missionärerna hade en stor betydelse i Russel, och än idag finns tryckeriet kvar som ett kulturarv.  En engelsk missionär grundade tryckeriet för att låta översätta bibeln till maori och därmed sprida kristendomens lära. Utmaningen i att få dessa så olika kulturer att mötas verkar man ha klarat föredömligt. Det sägs dock att maorierna uppfattade ringningen i kyrkklockan som så skrämmande att de flydde hals över huvud in bland bergen.

6174662416_IMG_1398

Russel är idag sinnebilden av the good life, inte minst för den nya zeeländska fårhunden Pepper som vi träffar i hamnen. Varje dag är hon med sin husse på arbetet på det lilla kontor som finns i anslutning till den marae, maoriska mötesplats, där husse arbetar. Stämningen är mycket familjär och alla verkar känna alla. Här hjälps man åt, inte minst under de dagar då stora kryssningsfartyg lägger till i bukten, ibland flera per dag, och hundratals nyfikna, hungriga och köpsugna kryssningsgäster väller in i byn. Efter ett par timmar lägger de ut igen, men har då förhoppningsvis hunnit spendera några dollar på plats. Det är det onda med det goda, precis som damen i den privatdrivna lilla turistinformationen på piren säger.

6174662416_IMG_1401

Att arbeta tillsammans för sin plats är viktigt för Russelborna. Projektet med det poetiska namnet ”Island Song – Bringing the Birdsong back to the Islands”, har sedan 2005 dedikerat kämpat för att återföra fågellivet till öarna utanför Russel.  I projektet arbetar den lokala ”community group” sida vid sida med de maoriska stammar som i tusentals år haft sitt ursprung på öarna och som äger en stor del av marken. Staten finns med som en tredje part.

6174665616_IMG_1454

Det gemensamma målet är att de vykortsvackra öarna återigen ska få ljuda av fågelsång, precis som de gjorde innan pest och skadedjur utrotade fågelarter och djur undan för undan. Idag besöks en del av öarna av turister, men det är svårt att få dem att förstå och intressera sig för det unika i djurlivet  – här finns hela 75 arter som är endemiska. Men nu har återplanteringen av olika arter pågått en tid, och fåglarna på öarna har förökat sig väl. Snart kommer kaka, en av de stora papegojorna, och den ljusskygga kiwi-fågeln, berättar Peppers husse med stolthet i ögonen. Det ligger många års ideellt kämpande bakom det.

Och visst ljuder öarna av fågelsång när vi står mitt inne i den fuktiga djungelvegetationen och tittar upp mot trädtopparna, som bildar ett tak över oss. Vi står mitt på Urupukapuka vid Oretei Bay, en av öarna. Kvittret och livet i träden är som musik för öronen. Luften är fuktig och full av syre. Olika arter går att locka till sig med hjälp av ljudläten, och fascinerande nog fungerar det och fågel efter fågel dyker upp i topparna. De svarar.

6174665616_IMG_1459

Stigen fortsätter brant uppåt och snart breder ön och skärgården ut sig under oss. Det är mjuka kullar, får som betar på de bedövande gröna sluttningarna och i det blågröna vattnet i vikarna kan vi då och då se delfiner hoppa. Det är en plats fylld av sann glädje.
En plats där djur, natur och människor tillsammans vill bevara dess framtid, i vördnadsfull samklang med det maoriska arvet.