Tokyo, Japan – Tidlösa tecken

Shinjuku Station i Tokyo sägs vara världens största järnvägsstation. 3,7 miljoner människor passerar här till eller från något viktigt eller mindre viktigt i sina liv varje dygn. 3,7 miljoner människor. Människor som är stressade, förväntansfulla, glada, irriterade eller hungriga. Människor som har stigit upp mitt i natten för att hinna i tid till jobbet i centrala Tokyo. Människor som ska shoppa eller äta sushi från rullband. Människor som ska turista eller komma i tid till företagets avgörande möte.

Alla människors vägar korsas här, precis som alla de tågspår i olika lager som skär genom marken. Yamanote Line, Sobu Line, Akihabara. Lika exotiskt som namnen klingar, lika strukturerat är det tysta kaos som pågår på Shinjuku Station. Välvårdad anonymitet dygnet runt. Det är långt ifrån vardagen i min småländska lilla by, där den lokala ICA-handlaren tar hem lokalkundernas favoritvaror utan att de behöver be om det.

Svetten rinner nerför ryggen och jag känner hur stressen gör att mitt synfält minskar. Människor väller fram från alla håll – äldre herrar med kloka tidsärrade ansikten, unga japanskor på väg till Shibuya klädda i de senaste Manga- eller Lolita- kostymerna, stressade mammor med Hello Kitty-döttrar i släptåg. Mitt i allt glider två kvinnor i traditionella geisha-utstyrslar graciöst förbi.

Det luktar som en blandning av svett och söta munkar. Oavsett vart jag vänder blicken kan jag inte lista ut vart jag ska. Överallt verkar det finnas uppgångar och olika linjer med olika färger.  Till slut chansar jag på en destination med många tecken i en blinkande biljettautomat. Mina tankar söker sig inte helt osökt till boken Underground av Haruki Murakami. Boken är baserad på en verklig händelse från 1995, när en terroristattack innebar att springas släpptes ut på fem olika tåg i tunnelbanan. 13 personer dog och över 5 500 skadades.