Kiruna – Norrsken, natur och gruvnostalgi

Bergen vakar över den lilla gruvstaden, med Kebnekaise som en vit hövding i fjärran. Bergens dramatik eskalerar mot Abisko och Narvik i väster. Den bländande vackra, karga fjällnaturen med sina späda björkar, blåbärsris och lavar spelar i en färgpalett från orange till klargult. Genom landskapet runt staden flyttar samerna år efter år sina renar alltid enligt samma cykel, liksom vandrarna följer sina leder. Nutid och dåtid möts med naturen som gemensam nämnare.

IMG_1612

IMG_1839

Som ett vakande öga reser sig de höga terasserna över staden. Därunder döljer sig det som styr och styrt staden Kiruna sedan dess tillkomst. För det är gruvan som byggt staden. Gruvan full med värdefull malm som många gånger per dygn skickar fulla tåg mot Narvik. Gruvan som under ytan döljer så många känslor av stolthet, trygghet och avsky. Så många historier som finns att berätta. Så många livsöden som berörts, på gott och ont. För utan gruvan inga arbetstillfällen. Utan gruvan inte heller det hårda arbete under jord för de många gruvarbetare, som i åratal bussats upp och ner i mörkret. Till sitt eget mörka samhälle, sin egen kolmörka värld av damm och mörker.

IMG_1569

Idag ställer gruvan på ett sätt betydligt hårdare krav på Kirunas invånare än under alla år då gruvan fött staden. Idag och i framtiden tvingas en del av stadens invånare att lämna sina hem och flytta, eftersom gruvan äter marken under dem. Bland de första husen att stå på tur att rivas, eller i ett fåtal fall flyttas, är de så kallade ”bläckhornen” – de vackra, traditionella bostadshusen i trä där flera gruvarbetarfamiljer delade undervåningen medan ungkarlarna fick samsas på övervåningen. Eftersom husen anses ha så stort kulturellt och historiskt värde, så sparas några av dem och flyttas till ett speciellt historiskt område. Även den vackra röda träkyrkan och andra utvalda äldre byggnader ska flyttas med.

IMG_1580

Resten rivs, och de som bor i husen erbjuds pengar eller nybyggda hus på andra sidan staden, i nya bostadsområden. Känslan är tudelad – vissa verkar oaktat acceptera den livsuppoffring gruvan och naturen kräver av dem, gruvan har skapat Kiruna och det finns inga alternativ. Men andra talar med sorg i hjärtat om att lämna sina hem, eftersom gruvan styr allt. Smärtan i hjärtat över att de kvarter de växte upp i inom några år är jämnade med marken, gör kanske att de till och med vill fly staden. Bort, där de kan börja ett nytt liv utan, bokstavligt talat, krossade minnen.

IMG_1665

Men ikväll är stadens ljus långt borta. Kvällen är klar och kolsvart. Från Tokyo och USA reser människor för att uppleva den arktiska kylan och förhoppningsvis få en glimt av ”the nordic light” – och de är beredda att betala. Men för mig duger vägen mot Nikkaluokta precis lika bra. Först ser det ut som en förnimmelse, som en tunn, lätt molnstrimma, trots att polstjärnan lyser från klar himmel i norr. Men strimman växlar snart form och blir starkare – dansar för mig på den svarta himlen. Sessionen pågår i några minuter, sedan försvinner det. Jag drar upp halsduken och fortsätter spana ut i mörkret. Tystnaden är total.

Där! Plötsligt träder en lång, grönaktig båge fram över huvudet, som att den ramar in hela himlavalvet. En välvd norrskensbro från norr till söder. Efter en stund bleknar den bort i den arktiska natten, och vägen till Nikkaluokta blir sig aldrig mera lik.