Cilaos – med bergen i sikte

Sömndruckna missar vi bussen som vi gått upp extra tidigt för att passa från strandpromenaden i St Pierre. Istället köper vi varsin baguette de thon på det lokala bageriet och börjar traska med våra ryggsäckar uppåt stadens höjder och den centrala busstationen. Vi ska åka med de gula bussarna, Cars Jaunes, till St Louis, den större staden som ligger norrut längs kusten. St Louis är något av en hubb för bussarna mot bergen och framförallt till området runt Cilaos.

På busstationen i St Louis väntar en blandning av turister med vandringsryggsäckar, lokala påskfirare och ungdomar i festkläder på nästa buss. Det är mitt i påskhelgen, en stor och högt firad högtid för det i huvudsak katolska Reunion. Glad kreolsk musik strömmar från olika håll och dofterna av grillad poulet, kyckling som är den typiska picknickmaten, sprider sig. Höjdpunkter på långhelger som påsk är att besöka mässan på påskafton, men framförallt att ta med hela storfamiljen på picknick vid havet eller i bergen. Det sägs att den optimala höjden att bo på på Reunion är 400 meter, eftersom man då får svalkan och de lägre temperaturerna från bergen, men ändå närheten till kusten och städerna.

Att åka buss på Reunion är mycket smidigt, om man håller sig till huvudvägarna längs kusten och i bergen. Det är även prisvärt, framförallt i jämförelse med att det mesta i övrigt är dyrt.

Linje 60, rosa buss, kommer punktligt och ska på 1,5 timmar på mycket slingriga vägar ta oss högt upp i bergen till den lilla staden Cilaos, med ett par tusen invånare. Det är cirka 4 mil till Cilaos och det sägs att vägen innehåller mer än 400 kurvor. Cilaos är vandrarnas mekka och härifrån kan man starta vandringar i olika längd och svårighetsgrad. Reden efter 10 minuter på bussen förstår vi varför. Vi färdas genom djupa raviner och högre och högre upp på bergskammarna. Busschauffören får kämpa rejält för att ta bussen runt de små och skarpa kurvorna. Han tutar oavbrutet för att påtala för mötande som kan finnas bakom varje kurva, att bussen är på väg. Det råder en anmärkningsvärd respekt och hänsyn i trafiken.

Grönskan är bedövande längs bergskammarna och vi kan nästan höra hur det knakar medan buskar och träd växer. Klorofyllet och fukten går nästan att ta på genom rutan. Palmer, blommor, kaktusar – så är det överallt på denna ö. Tonerna av grön tar aldrig slut, speciellt de dagar när himlen är klart blå.

Men idag ligger det tunga moln över bergen, och ju högre upp vi kommer, ju mer känns det som att vi kan röra vid det fluffiga. Vi passerar byar som ligger långt där nedanför i ravinen lever i en värld där de då och då blir isolerade från omvärlden. Det kan regna mycket så att vägarna stängs, och nedfallande stenar gör det farligt att färdas på vägarna. Sådana dagar kan man få åka runt hela Reunion för att nå huvudstaden St Denis eller flygplatsen. Det gäller att ha gott om tid.

Bussen har kämpat sig upp till den lilla byn Cilaos. Det är en hisnande utsikt – små hus i olika färger hänger på bergsväggarna och i den lilla byn finns såväl skola, två busshållplatser, en liten affär och ett par restauranger som matar hungriga vandrare, Den lokala lilla marknaden är full med kryddor, de lokala linser som äts med all curry här, och de fantastiska färgglada flätade korgarna.

Luften är hög och syrerik. Det är nära till molnen, och flera grader svalare än vid kusten. Vi vandrar ut på en liten vandringsled som startar vid den stolta lilla kyrkan och leder till ett vattenfall. Det porlar friskt av vatten i bäckar som kommer ner från höjderna, fåglarna kvittrar och våra kläder blir snabbt varma och fuktiga. Det är alla nyanser av grönt man kan föreställa sig – från de majestätiska bergstolarna i mörkgröna toner, till palmernas djupgröna blad och till limegröna ormbunkssläktingar; matt gammelgröna, enorma kaktusar. En känsla av ro fyller kroppen. Fötterna känns stadigare här, närmare jorden och det ursprungliga. Här styr naturen människan – inte tvärtom.