Botswana – före och efter eldarna

Som små gula ljusglimtar dyker eldarna upp som små prickar ute i mörkret längs vägen. Det luktar rök i det svarta afrikanska mörkret mitt ute i ingenstans. Getter, åsnor och kor dyker plötsligt och oberäkneligt upp mitt på vägen. De säger att det finns ett före och ett efter Afrika – ett före och ett efter eldarna.
Vi är långt ute på landsbygden i norra Botswana, nära gränsen mot Namibia. Mil efter mil dundrar och hoppar vi fram i mörkret på de raka guppiga vägarna. Det dammar om de torra vägarna. Bilen är öppen och vinden kyler. Malaronen gör oss trötta och lättretliga. Människorna och djur dyker upp längs vägkanten i mörkret, alla verkar de på väg någonstans.

Botswana kallas ofta för södra Afrikas stolta framgångssaga. Sedan självständigheten 1966 har landet ökat sIn BNP, och läskunnigheten är förhållandevis hög. Framgången beror till stor del på diamantfyndigheterna. Diamanterna har dock inte enbart fört med sig lycka till landet. Gruvorna där diamanterna bryts är skälet till att många av kvinnorna är ensamstående – för gruvorna har även inneburit att många män har lämnat för att arbeta, och kring gruvorna har även en spridning av HIV skett. Numera får de HIV-drabbade som är anställda av det delvis statliga diamantbolaget gratis vård och mediciner.

En annan utmaning är malarian, och alla har inte förmånen att få tillgång till medicin. Många dör fortfarande i sjukdomen, trots att kommunen och andra organisationer försöker göra vad de kan för att hindra att människor blir sjuka. Borgmästaren i vår afrikanska lilla hemstad berättar att han är med på så många begravningar som han hinner runt om i distriktet. Begravningarna brukar locka många människor. Här är döden en del av livet. Här betyder det lilla något stort.

Som de tre små pojkar som sitter på en filt under ett marula- träd i en by. De tittar på oss med stora ögon, kanske har de aldrig tidigare sett någon som inte har hud svart som natten. De får små munspel av oss. Den blygaste av pojkarna är inte lika framåt som sina två kompisar, och avvaktar lite vid sidan om. Han tittar ner i marken. Han får det sista munspelet – och lyckan i hans ögon när han inser att också han kommer att få ett går inte att ta miste på. Vi kör ut från byn med nervevade rutor och tonerna av småländska munspel breder ut sig över den afrikanska savannen. Kontrasten, liksom lyckan, är total.

Kvinnorna i Botswana ger ett starkt intryck, även om de ensamma försörjer en hel familj. Deras blickar är fasta och deras ryggar raka, även om deras självförtroende inte räcker till att tro på att någon kan vilja köpa deras omsorgsfullt flätade korgar. De ler där de sitter under marula-träden i stora grupper och flätar tillsammans. Det råder en ro över dem, och att träffas och fläta varje eftermiddag är lika mycket ett arbete som en social funktion. Här avhandlas det mesta – men också en vilsam tystnad och koncentration. De är här och nu.

Hon heter Maria, och bor i en av de små byarna ute på savannen en bra bit norr om Maun. Det är dammigt och torrt och byborna bor i små hus med väggar av lera och tak av plåt eller grenar. De som har det lite bättre bor i hus av cement, men här ute på landsbygden är det inte många som har råd att bygga ett sådant hus. Eftersom vintrarna här kan ha temperaturer som kryper ner på nätterna, kan det bli kallt. Och tvärtom, när sommartemperaturerna i december och januari går upp mot 45 grader så är lerväggar effektiva i att hålla hettan ute.

Maria är i 35-årsåldern, men med sin spensliga kroppsbyggnad och sitt försiktiga sätt ger hon ett intryck av att vara yngre. Ögonen är stora och sorgsna, men när hon ler spricker hela hennes ansikte upp i ett sken av vita tänder. Hon lever med sina föräldrar och sin systers fyra barn. Hennes syster har gått bort så hon försörjer dem alla genom deras lilla jordbruk. Hon är även en begåvad korgfläterska, som flätar fantastiska korgar i olika mönster och färger. Alla korgar berättar en egen historia, och kallas till exempel ”Giraffens tårar” eller ”Zebrans panna”. Människornas närhet och kärlek till det vilda; djuren och naturen förs fram via korgarna.

I praktiken används korgarna som förvaring till tex mjöl, grödor, eller, om de är tillräckligt hårt flätade, till vatten. Korgarna säljs även via ett kvinnokollektiv som Maria är medlem i, till turister som är på väg på safari i något av naturreservaten i närområdet. Maria berättar att hon ofta får gå långt för att finna de speciella palmblad som används till krogarna, ibland i flera dagar, och bland leijon, ormar och andra vilda djur. Kvinnorna går i grupp och vakar på varann. Sedan sitter de tillsammans i byn, varje eftermiddag, under ett särskilt stort marula-träd, och flätar och färgar sina korgar. Att färdigställa en korg kan ta allt från en vecka till flera månader. Inkomsterna Maria får för korgarna är nödvändiga för familjens försörjning, och för att hennes systers barn ska kunna gå i skolan.

De är stolta över sina historier och över sitt hantverk, även om de kanske har svårt att våga tro att de kan sälja dem. De är stolta över sitt Botswana, över savannen, det vilda och fria. Över att Botswana fick bli Botswana och aldrig blev en del av Sydafrika, hur nära det än var. Kärleken till deras eget land vann. De är stolta över att president Khama höll fast vid sin kärlek till den brittiska Ruth Williams, trots att de många ”bydomstolarna”; kgosi, talade till deras nackdel. Kärleken vann.

Aldrig har jag upplev detta stolta hopp så tydligt som i samtalet med den tandlösa och ensamstående kvinna som satt under trädet och flätade sina korgar. Innan dess hade hon arbetat många timmar på sitt lilla jordbruk. Allt för att kunna skicka sina barn till skolan. För kunskap är makt, säger hon. Kunskap är hopp. Kunskap är framtiden. Så när jag frågar vad korgflätningen betyder för henne är svaret enkelt:

What does basketry mean to you? – It means life.

De säger att det finns ett före och ett efter Afrika. Att något händer när fötterna står i den röda afrikanska jorden. Ingen annan plats har gett mig samma starka känsla av liv. Kanske är det hur människorna här hyllar regnet och ropar ”pula!”. Hur de lever nära det vilda, djuren och varandra. Nära jorden, himlen och eldarna i mörkret. Hur de vågar skratta mitt i sin utsatthet.