Maun, Botswana – där hjärtat hinner landa

Efter ett dygns långdragen resa via London och Johannesburg tar det lilla propellerplanet från Air Botswana äntligen mark på den torra, afrikanska jorden. Det har varit klart väder på den korta flighten från Johannesburg och de rödbruna torra markerna har brett ut sig under oss mot den klarblå himlen. Jag har landat i Maun, i norra Botswana. En hub för de som ska vidare på safari ut i det ”lyx-land” som Botswana är i dessa kretsar. Flygplatsen är liten och det bildas en lång kö in till de två små bås som utgör passkontroll.

Hettan är obarmhärtig när den slår emot oss. Kön rör sig långsamt framåt, och på andra sidan båsen ser vi att våra väskor redan är inburna och står och väntar. Det finns ett litet rullband på flygplatsen, som jag inte sett snurra någon enda gång när jag landat här. Säkerhetskontrollen består av en enda liten röntgenapparat. Inrese- och utresekort måste lämnas i en omständig och långsam procedur i olika små bås. Det finns två små gater med ett par rader av stolar. Passagerarna promenerar själva till och från planet över den heta plattan där planen landar och lyfter.

Här finns inget wifi eller bekväma salonger att vistas i. Ingen luftkonditionering eller laddningsplats för mobil eller dator. Men det är just det som gör att jag älskar det. Att jag själv får bära min väska ut i Afrika. Att det alltid finns tid här. Att hjärtat hinner landa.

De välbekanta leende ansiktena som ropar ”pula!” (=regn! lycka!) på andra sidan den ensamme tullkonstapeln. Dammet, hettan och den fantastiska och omtumlande känslan av att vara på en plats långt, långt borta i det så annorlunda, men ändå hemma. Det är i den känslan jag kliver ut i Afrika – och den känslan jag sätter ord på senare när den afrikanska natten sänker sig över savannen, där Orions bälte står vertikalt istället för horisontellt, och cikadorna spelar öronbedövande högt i det svarta, varma mörkret.