Wanaka, Nya Zeeland – drömmen om berg och sjö

Jag är här igen, på min plats på jorden. Mina fötter står, om än lite medtagna, återigen på nyzeeländsk jord. Bara känslan av att befinna sig så långt borta är svindlande. Vi har kört sedan tidig morgon från Govenors Bay utanför Christchurch, söderut på sydön. Mot en plats där sjöarna är djupa och blå, och där bergen omringar dem som ståtliga och högresta damer. Där fåren betar på sluttningarna och gigantiska en-liknande träd sträcker sig mot skyn. Där färgerna är så blå och så gröna att det gör ont. Dit, till Wanaka, har jag längtat i över tio år. Då var det en brutet ben, som först fick resan att skjutas upp, och sedan samma ben som några månader senare orsakade smärtsamma timmar på flyg och i bil, och inställda vandringar på plats. Men envisheten drev mig ändå dit. Till Wanaka.

Och nu, tio år senare, är jag envist på väg igen. Mil efter mil betar bilen av i vänstertrafik söderut, först med tät trafik på den raka och platta vägen, tills jag svänger av in mot Lake Tekapo. Då kommer de, bergen. De fantastiska bergen i fjärran, snötäckta, majestätiska, ramar in sjö efter sjö med djupblått vatten. Vi stannar och äter gudomligt frasig fish and chips med utsikt över det gröna vattnet i Lake Tekapo.

Efter ett par timmars ytterligare körning är vägen så krokig att det känns som att köra rally. Sedan börjar skyltarna dyka upp; ”Wanaka, Cardrona”. Fjärilar i magen, som en förälskelse. Tänk om jag blir besviken? Om jag närt drömmar om något som inte finns? När vi handlar vatten, pasta och chips i den lokala supermarketen i ett litet samhälle på vägen, säger en man i kön vänligt att vi borde stanna där istället. Tanaka har blivit så mycket större på senare år. Och än värre är det med Queenstown. Han säger allt med en kärleksfull och humoristisk ton. För sådana är de, nya zeeländarna; öppna och alltid redo att hjälpa till. Det är enkelt att känna sig välkommen var man än är.

Jag hade inte behövt oroa mig för overkliga drömmar.

Plötsligt öppnar bergen upp sig, och jag anar en glimt av något blått. Där ligger den, Lake Wanaka, som en glimrande juvel skyddad av bergen. Februarisolen är het och vi kör in mot samhället och parkerar på strandpromenaden. Här är kanske lite mer affärer och restauranger än jag minns det, men fåren på sluttningarna, de höga enarna och bergen är desamma. Vattnet glittrar och det doftar nygrillad kyckling. Det är ljuvligt att långsamt gå ut i det svala, klara vattnet. Jag kan inte sluta titta på bergen. Jag är hemma igen, i mitt Wanaka.