Rarotonga, Cooköarna – berättelsen om en cykel

Regnet piskar mot flygplansfönstret och vår boeing 767 från Air New Zealand gungar rejält i stormbyarna. Gröna berg är knappt urskiljbara bland de lågt hängande molnen, och att få en glimt av några turkosblå laguner, som under många år huserat i min fantasi, är det inte tal om.

Cooköarna har funnits i mina tankar ända sedan gymnasietiden, och våra historielektioner. Vår lärare, vagabonden och gentlemannen, visade då och då diabilder från sina otaliga cykelturer runt jorden. De var många och långa – och inkluderade turer runt vissa av Cooköarna. Blandningen av mystisk söderhavsö och historier om James Cook etsade sig fast i mig – detta var en plats jag skulle till.

Ett antal år och många sparade slantar senare är jag här. Drömmen ska blir verklighet. Min magiska plats finns på riktigt. Men regnet öser ner när vi går av planet och rusar in i den lilla ankomsthallen. Kanske är det regnet, den tidiga morgonen, eller att veckorna jag nyss spenderat på södra Nya Zeeland varit så överväldigande. Kanske har åren och historierna vävt in denna ögrupp i ett gyllene skimmer, som verkligheten har svårt att möta. Kanske har jag fått uppleva så många fantastiska platser, att det inte längre känns?

Rycks ur tankarna av tonerna från en ukulele, som spelar en glad och gungande melodi. Jag har passerat passkontrollen och knappt lagt märke till det. Resenärerna tittar sig för omkring. Där, precis ovanför bagagebandet, står en man i rosa och grön hawaiiskjorta och stråhatt och spelar.

Mannen sjunger en kärlekssång till sitt Rarotonga. Raden ”dont worry about tomorrow, be here happy about today” etsar sig fast i mitt huvud. En leende och gråhårig man cyklar in i mina tankar. Plötsligt känner jag den igen, känslan i att se diabilderna tagna från luften på de gröna bergiga korallöarna. Känslan av att världen ligger öppen. Att det finns så mycket som jag är beredd att kämpa för att få upptäcka. Och många timmars hårt arbete, sena kvällar och planerande var det som tog mig ända hit. Och, från början, en nyfiken, cyklande och gråhårig historielärare. Hit, till andra sidan jorden i ösregn och orkan. Hit, till en leende ukulele-spelare i hawaiiskjorta.

När jag några dagar senare cyklar runt Rarotonga, finns han i mina tankar. Och någonstans, på en landsväg på en ö vid ett hav är jag säker på att han cyklar omkring fortfarande.